Bigården i Paravello har vuxit både på höjden och på längden under våren. Acaciahonungen fylls stadigt på i skattlådorna och nere i boet, under all honungen, kämpar vi fortfarande mot de mest svärmningsfebriga samhällena. Oftast vinner vi i slutet, men det ligger mycket jobb och, i dessa dagar, tunga lyft bakom. De tunga lyften är vi ju egentligen glada åt, de betyder att vi kommer att få lön för all möda.
I de små vita frigolitlådorna bor småsamhällen vi gjort när vi motarbetat vårens svärmning. När samhällena växer sig starka och mätta får de ofta lust att flyga iväg. Då ser man hur de börjar föda upp nya drottningar i stora drottningceller. Genom att ta bort de cellerna och samtidigt ta ur en eller flera vaxkakor med yngel ger vi bina mer andrum och hoppas att de ska börja tänka på något annat. Ibland gör de det. Men ibland, när ett samhälle har bestämt sig för att flyga iväg, går det inte att stoppa. Då tar vi saken i egna händer och bina får svärma på konstgjord väg.
Vi delar samhället i två, stjäl drottningen och lämnar bara ett par fina drottningceller kvar i boet. Den gamla drottningen flyttas, tillsammans med några vaxkakor och arbetsbin, till en ny bigård där hon får bygga sitt nya bo. Kvar i bikupan finns större delen av det gamla samhället som väntar på att en ny drottning ser dagens ljus.
Ett samhälle utan drottning, men fullt av bin, kan faktiskt samla en hel del honung. Bristen på nylagda ägg märks först efter 21 dagar, det är så lång tid det tar för ett ägg att utvecklas till ett färdigt, arbetsdugligt bi. Då kan man se att bisamhället försvagas för en stund, men när den nya drottningen är igång med äggläggningen växer det sig snart starkt igen.
Paravello har en bra position för att göra acaciahonung.
Den vitblommande skogen syns på andra sidan byn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar