den magiska skogen

Efter en helgs vandrande i Paris och en dags vilande här, tog jag idag med Marco till en av mina favoritplatser här i närheten. Den magiska skogen. Skogen är full av de mest fantastiska skulpturer. Stenbumlingar liksom utkastade i landskapet. Med sina hål och den ibland hudliknande ytan liknar de djur eller monster, varelser som när som helst skulle kunna vakna till liv. Tydligen var det en gång havsbotten här, sanden ligger fortfarande vit, men hur stenblocken hamnat där de hamnat och varför de ser ut som de gör, förblir ett mysterium. Vackert är det iallafall.

L'elephant

skönt förfall

Fin rostig port, någonstans i Bourron-Marlotte

gräs

Utanför byn odlar man gräsmattor. Ganska fint. 

Hade det inte varit för att träden är röda skulle man tro att det var vår.

fontainbleau och fourgonnette

Ingela och Marianne hälsade på i veckan. Det var så trevligt att ha damer på besök, och fint att bli påmind om hur bra man har det. Konstigt att man blir blind så fort. På torsdagen tog vi bussen till Fontainbleau och tittade på det stora slottet med den stora parken och den stora dammen och de stora gräsmattorna. Allt var stort. Sen gick vi lite i stan, trånade efter ostar och bakelser, och jag förälskade mig i den minsta och sötaste skåpbilen jag någonsin sett. Den skulle vara fin att sköta honungsleveranserna med.

hôtel chevillon

Ja men hej. Välkomna hem till mig! 

Här i det fina blå huset på Rue Wilson i Grez-sur-Loing bor jag nu. Och det var ju här alla bodde, Carl Larsson med sin Karin, Strindberg och Siri von Essen. Zorn, Liljefors och många andra har tittat förbi genom åren. 

Just nu är vi sju personer som bor här. En finsk fotograf, min utflyktskompis som tar med mig till kyrkor utan tak och magiska skogar, ett finlandssvenskt par, han är fd. kultur- och pressråd på Finska ambassaden i Paris och full av intressanta projekt, ett par från Stockholm, hon översätter romaner från franska till svenska, en hemlig astrofysiker från Göteborg, och så jag. 

Kul blandning och trevligt folk.

välkomstskylten utanför ytterdörren

fin hall med fint golv och fint ljus

här kan man äta middag om man vågar

trappan är det vackraste i hela huset tror jag

här gick de, och här går vi, upp och ner

utsikt från mitt rum

de små ateljéerna

innergården ner mot parken och floden

alla löven städades upp förra veckan

och här är hela huset, med Carl Larssons lägenhet till vänster

montigny

Häromdagen gick jag till Montigny, en annan liten stad, norrut längs floden.
Det är roligt för jag vandrar och vandrar, men ser liksom ändå samma saker. Städerna är sig lika här. Det finns ett bageri, en restaurang, en tågstation, ett apotek, ett nedlagt hotell, en kyrka och ja, floden. Och det som alltid är sig likt, det som fångar mig mest, och som jag aldrig tröttnar att titta på; det är taken. Murarna. Stenen. Det grå. Jag ser nästan fram emot att världen ska svepas i något slags novemberdimma så att allt blir ännu mera grått.
Det kommer att bli vackert.

 

larchant

Det är ju söndag så vi tänkte att vi skulle gå i kyrkan. 

Katedralen i Larchant var utan tak och full med fåglar. Mäktigt.

bourron-marlotte

Idag ryckte jag upp mig och tog tag i pennorna för första gången. Ja, jag vet att jag lovat mig själv, er och alla andra att teckna varje dag, men nu har det inte riktigt blivit så. Jag försvarar mig med att det faktiskt varit himla kallt och händerna inte alls haft lust att befinna sig utanför vantarna. Dessutom har det varit härligt att bara promenera gatorna fram och titta på allt som är nytt och vackert. Nu hoppas jag iallafall att de nya tiderna är här.

rue wilson

Eftermiddagsljus på min gata i stan.

nemours

Idag vandrade jag långsamt till Nemours, en liten stad en och en halv timme söderut längs floden. Först genom skog, sen längs vattnet och under ett par broar. När jag kom fram var allt stängt. Måndag ju, det borde jag ha förstått. På måndagar är allt stängt. Kan vara bra att veta. Iallafall var det ganska fint, samma slingrande gator, samma fantastiska tak, vatten, skorstenar och telefonledningar överallt. Och en kyrka, som var bättre utanpå än inuti.
Till slut hittade jag en kopp kaffe. Och en gammal dam som tittade nyfiket på mig från sitt fönster och hälsade, bonjour!

 

 

 

 

 

 

bonjour!

Äntligen framme. I maj fick jag ju det här som jag berättade mer om här, och nu är jag här. I Grez-sur-Loing. Internet funkar och solen lyser! Idag var det kallt i vinden, men vackert att vandra. Staden är liten och grå, slingrande gator och tak som inte är av denna världen. Ni ska få se så småningom.
Idag bara en bild från husets trädgård som går ända ner till vattnet, alldeles nära den gamla bron. Bara så att ni ska veta var jag är.
Ungefär här.

en sång

Jag har gått och sjungit på en och samma sång i två och en halv vecka. Orden har fastnat så som somliga ord gör. Sådana ord som är så bra att de passar till allt. De är fina att skriva på en sten och ge bort när någon döps, eller i en bok om mod att vara sin egen, när man konfirmeras. Och om de sjungs på begravning, som på finaste Illils begravning, då blir det så vackert att man måste le lite mellan tårarna.

Höj dej på vida vingar
Flyg, min vackra fågel, flyg
över stadens torn och tinnar
över land och över by
Res dej ur askan av det som var förbränt
Stig ur dimma, stig ur rök
Höj dej ur gruset av det som gick i kras
stolt som dagen när den föds
Flyg, min vackra fågel
Flyg mot himmelen
Flyg mot rymd och flyg mot ljus
Svinga dej mot solen
Styr mot stjärnorna
Flyg dit drömmarna slår ut 

Fågel Fenix av Mikael Wiehe

 

hej göteborg

Nu är jag i Göteborg för två månaders arbete på Chalmers. Jag lämnade alla tomaterna, honungen och Marco hemma på kullarna och möttes här av sol, en Lena på cykel och alldeles lagom värme. Senaste tiden har det ju varit så overkligt hett i Italien så det var nästan skönt att få resa norrut.
Plötsligt var det asfalt under fötterna istället för gräs. Och ett landskap av byggnader istället för berg. Konstigt. Men solen, kaffet på en trottoarkant, purpurbönorna och löksoppan hemma hos Lena och John gjorde att jag kände mig ganska mycket som hemma. Att jag får bo i världens finaste lägenhet hjälper ju till också.

Morgonutsikt från Joannas gamla lägenhet där jag har turen att få bo.

randigt och prickigt

För ett tag sedan fick vi ett par fina kaffekoppar av Marcos mor Adriana. Hon hade kommit att tänka på oss sa hon, och tänkt att kopparna nog kunde passa. Jag tror inte att det finns koppar av något slag som passar bättre än just de här. Iallafall inte dagar då Marco och jag ser ut som vi såg ut idag.

den gula löken

Årets lök levde upp till förväntningarna.
Den växte och växte, och slog till slut alla rekord.

bocacheby

Den 10e augusti firas notte di San Lorenzo, det är natten då stjärnorna faller som allra mest. Himlen var klar och långt borta såg man siluetten av alperna. Högst uppe på ett berg, framför en kyrka och nära en ruin av en gammal borg, spelade jag och två vänner konsert. Gruppen Bocacheby består av mig på fiol och sång, Campo på gitarr och sång, och Simone på olika typer av slagverk, oud och saz. Några svenska visor blandades med arabisk musik, en fransk mazurka, en nyskriven tango och en hel del improvisation.
I mörkret såg jag inte vilka som kom och lyssnade, men fick känslan av att det var många människor där. En och annan stjärna föll också.