inuti

Lite av det fina som finns att se inuti en bikupa.

Nybyggd vaxkaka med ynglen samlade i mitten  
och honungen längst upp, vit som snö.

Dagsfärska ägg (lite suddiga) på botten av cellerna.

Täckta yngelceller till vänster och larver till höger

Nybyggd vaxkaka med gul pollen och blänkande honung.

En drönare till höger. Större, rundare och med stora ögon.

Söta bollar av pollen, på benen hos ett bi som dykt ner i 

en cell. Och nya bin påväg att kläckas ur sina celler.

Påväg upp. (biet till vänster)

 De nykläckta bina är ljusa och ludna. Och lite vilsna. (mitten)

De magiska drottningcellerna (till vänster) hänger som 

stora kokonger, förstärkta med en nätformad armering.

honungsrosen

För två år sedan kom Ingela hit med en liten ynklig rosplanta. Finaste honungsrosen hemma ifrån Ängelholm. Den som vuxit högt upp i grannens tall och gör att trädet inte liknar något annat. Rosen rotade sig långsamt här i vår leriga jord, men vi fick inga blommor förra året och det var inte mycket krut i skotten. Men iår blommar den äntligen och två övertygande skott skjuter i höjden med ungefär en decimeter per dag. Målet att rosen ska nå upp till balkongen känns plötsligt inom räckhåll. Jag kommer antagligen aldrig att ha en trädgård med så vackra rosor som hos Ingela och Urban. Men denna lilla skönhet får mig att känna mig som hemma. Och det är jag ju också.

återkomsten

Fråga mig inte vad som hände. Det blev tyst. Länge. Våren var den kallaste och regnigaste någon någonsin sett. Trädgården låg blöt och obrukbar, fruktträdens knoppar frös eller blev tagna av hagelstormar och i huset eldade vi i spisen tills för bara ett par veckor sedan. Vi lärde oss att vänta och sen vänta ännu mer, men undrade liksom ändå hur det skulle gå med allt. Framförallt med bina. Och honungen.
Men sen, nu de senaste veckorna har det ljusnat. Regnet har regnat alltmer sällan och temperaturen har långsamt stigit, samtidigt som acaciaträden slagit ut. Skattlådorna har en efter en försvunnit ur förrådet tills vi en dag gjort slut på alla vi hade och var tvungna att köpa fler. På något mystiskt och fantastiskt sätt har bina, trots allt, lyckats flyga sina miljoner mil till alla miljoner blommor och fyllt nära 80 skattlådor med acaciahonung!
Vi tackar, imponeras och förundras. Och kanske är det så att också bina är glada att sommaren kom och de äntligen fick något att göra.