För två år sedan kom Ingela hit med en liten ynklig rosplanta. Finaste honungsrosen hemma ifrån Ängelholm. Den som vuxit högt upp i grannens tall och gör att trädet inte liknar något annat. Rosen rotade sig långsamt här i vår leriga jord, men vi fick inga blommor förra året och det var inte mycket krut i skotten. Men iår blommar den äntligen och två övertygande skott skjuter i höjden med ungefär en decimeter per dag. Målet att rosen ska nå upp till balkongen känns plötsligt inom räckhåll. Jag kommer antagligen aldrig att ha en trädgård med så vackra rosor som hos Ingela och Urban. Men denna lilla skönhet får mig att känna mig som hemma. Och det är jag ju också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar