den magiska kuben

När det bara regnade och regnade gjorde jag en födelsedagspresent till Enea. Den magiska kuben går att veckla upp i oändlighet, man viker och öppnar och vänder. Eller den rör sig nästan av sig själv, på något mystiskt vis. Fortfarande kan jag inte förklara hur det går till. Jag vet bara att man inte förstår någonting alls under tiden man gör den. Snarare är man lätt illamående och yr i huvudet av alla bitar som ska sys ihop. Men sen, när allt sitter där det ska, börjar det roliga. Och det slutar inte.
Som vanligt på småbarnskalas imponerades inte födelsedagsbarnet märkbart av själva presenten. Inslagspappret var roligare. Men de äldre gästerna förstod och förundrades. Vände och vred.

en bror och en bil

Min bror målar bilar och har alltid nya galna projekt på gång. Och alltid snyggaste bilen på gatan. Den här färgklicken är hans senaste verk och senaste tillskottet i samlingen. Kanske det finaste jag sett. När jag blir vuxen på riktigt och kanske köper en bil vill jag ha den.

efter regnet

Det har äntligen slutat regna. Nu kan vi börja jobba.

en sista kyrka och ett sista torg

En av Florens finaste kyrkor är relativt okänd. La chiesa di San Giovanni Battista kallas också Chiesa dell'Autostrada just för sin omöjliga placering. Den ligger mitt i ett virrvarr av motorvägar och man kan nog bara ta sig dit i bil, inte helt lätt det heller om sanningen ska fram.
Iallafall. Efter en vecka av pyntade kyrkor och pittoreska städer var det befriande att se något modernt och avskalat. Betong kan ju vara så vackert. Lätt och tungt på samma gång. De skulpturala pelarna ser nästan snidade ut och sträcker sig som stora träd mot himlen och ljuset. Att vi nuförtiden i stort sett bara använder betong till platta bjälklag och stelbenta pelare framstår som ett mysterium.

Resans sista stopp var ytterligare ett av mina favorittorg. Hur många kan man egentligen ha? I vilket fall som helst är det runda torget i Lucca ett av dem. En gång låg här en amfiteater, och egentligen ligger den fortfarande där, under husen. Idag är det är ett glatt och levande torg, fullt av vanligt folk, och med bedårande smala och gula hus. Det är som en kram, torget. Vänligt, varmt och välkomnande. Vi drack kaffe, funderade över vilket hus vi kunde tänka oss att flytta in i och räknade alla valven. Urban tyckte att det här var det finaste han sett på hela veckan, så det var en bra avslutning på resan. Med flaggan i topp. Jag var ändå synbart missnöjd med det faktum att den redan var slut.

siena

I Siena är torget precis så fint som alla säger. Jag förundras varje gång jag kommer dit, över ljuset, proportionerna och människorna som befolkar det, dygnet runt. Det verkar omöjligt att tröttna på det och inga bilder gör det egentligen rättvisa. Istället råder jag alla som ännu inte varit där att åka dit.
Det är det värt.
Inne i det stora palatset, Palazzo Pubblico, finns ett rum med de kanske finaste freskerna jag någonsin sett. Denna gången fick Ingela och Urban beundra dem på egen hand medan jag och Marco åkte till de helande baden Petriolo. Efter ett par timmar i det heta vattnet, mjuka i kroppen, och lena och svavelosande om huden, åkte vi tillbaka till stan. Där och då bjöd Siena på resans enda störtskur. Vi mötte upp de lite blöta men glada föräldrarna, och fick oväntat en present. Ett pussel.
Jag älskar att lägga pussel och när jag var liten fick jag nog ett pussel varje jul, större och svårare för varje år som gick. Sienapusslet visade sig vara alldeles fantastiskt bra och lagom på alla sätt. Inte för stort, och inte för svårt. Och väldigt vackert. Helt perfekt för en hängig eftermiddag med värsta aprilvädret utanför dörren.

en söndag

Nu var det ett par veckor sedan, men eftersom det bara regnar här (och snöar!) fortsätter jag att visa bilder från Toscanaresan. Det var tur att vi inte väntade till april i tron att vädret skulle vara varmt och soligt. Då skulle vi varit just så otursamma med vädret som vi brukar vara i min familj. Att vi under hela resan förföljdes av solsken måste ha varit Marcos förtjänst.

Från Siena tog vi bilen söderut till San Galgano.

Den stora katedralen är vacker och har himmel istället för tak.

Strax intill ligger en annan kyrka med ett annat mycket bra tak.

En hel drös Fiat 500 kom för att titta. Kanske världens sötaste bil.

Efter lunch och vildsvinsgryta på min och Marcos favorittrattoria åkte vi vidare.

I Pienza finns ett fint torg med falskt perspektiv och en fin kyrka.

Landskapet blev mer och mer dramatiskt ju lägre solen sjönk.

Och kaffet var gott där på en välplacerad mur, högt över världen.

hej tulpaner

och glad påsk.

gott nytt år

Om jag förstått det rätt sammanfattar alla bloggar med självaktning det gångna året. Och varför skulle denna bloggen vara sämre? Bara för att kalenderns nyår passerat sedan länge betyder det ju inte att det är det enda nyåret som räknas. För oss börjar det nya året ungefär precis nu. Vintern är över och allt slår ut. Bisamhällena växer och i trädgården ser nya saker dagens ljus, varje dag. Det är nu det börjar. Så. Gott nytt år!
Här kommer lite av det ni inte fick se.

april

Med en enkel förklädnad lyckades jag ta ganska bra bilder på bina.

maj

Acaciahonung i skattlådorna och snö på bergen långt borta.

juni

Hemma i Ängelholm blommade rosorna lika vackert som vanligt.

 

 

 juli

Vi premiärslungade honungen i det nya honungslaboratoriet.

augusti

Tomaterna växte och rodnade.

september

Kungsgatan i Göteborg bjöd på dramatiska himlar och lyxfrukost.

oktober

I Italien var trädgården gul och torr, Bara fänkålen lyste grön.

november

Jag packade i franska färger och åkte till Grez-sur-Loing.

december

Huvudet fullt av telefonledningar, flagnande färg och honung.

januari

Vintern kom, vi eldade i spisen och bakade kringlor.

februari

 Ord, teckningar och prickar. Mer om det en annan gång.

mars

De tappra sparrisplantorna från förra året fick fint sällskap.