glömde

Jo jag kom på att det kunde vara på tiden att visa hur fint det egentligen blev i laboratoriet. Vi jobbade, svettades och svor ju mest hela sommaren, men nu tror jag att vi kommer att vara glada ett bra tag framöver.
Vi har aldrig slungat honungen med sån lätthet som iår. Perfekta flöden, var sak på sin plats och dessutom på rätt plats. Äntligen har honungen fått det rum den förtjänar. Och vi också för den delen.

snö

Det blev kallt, snön föll, honungen kom fram och vi andades ut.

Nu kan vintern börja.

fragile

Sedan i fredags reser vår honung på en lastbil genom Europa. Och sedan i fredags har vi hållit tummarna för att allt ska gå bra. Honung i alla olika färger och nypressad olivolja från våra vänner i Abruzzo, 350 kilo gyllene last, på farliga vägar. Idag kommer pallen till Helsingborg och då möter Ingela och Johannes upp, med två bilar och starka armar.
Tack för hjälpen-presenterna väntar på er när vi ses. Lita på det!

på jobbet

Ovanför mitt skrivbord på Chalmers ser det ut såhär.

Man kan ju inte bara ha hus omkring sig bara för att 

man råkar jobba på arkitektskola. Eller?

en bukett

till Ida som fyller 30 år idag!

listan

Igår strök vi den sista punkten på den sista av alla aldrig sinande listor på saker att göra. Nu har vi borrat vårt sista hål, skruvat vår sista skruv, målat vår sista lastpall, sopat, tvättat, polerat och burit det sista av det sista.
Så imorse kunde vi börja på nästa stora och ännu viktigare arbetsuppgift. Att slunga all honungen. Heja heja.
Snart ska ni äntligen få se hur himla fint det har blivit. Lovar.

bästa utsikten

Om man åker på rätt vägar hem till oss kommer man förbi den bästa utsiktspunkten. En helikopterplatta mitt ute i ingenstans där man undrar om någon någonsin landat eller någonsin kommer att landa. Iallafall ligger den på en ganska fantastisk plats, precis på ett krön där man ser slätten, Milano och alperna åt ena hållet (om det är klart väder) och våra kullar och berg åt det andra. Här är det fint att stanna. Här förstår man var man faktiskt bor och hur fint man har det.

ungefär såhär

före: september 2009, så som det såg ut när vi flyttade in.

 efter: augusti 2012, ungefär så som det ser ut nu.

nyskördat

En bortglömd och förvuxen zucchini, 

vitlök som kanske räcker hela året, 

de första vinterpotatisarna,

och löken. Silver, röd och gul.

ur dimman

Vi är trötta, suddiga i alla våra konturer, men glada. Det tog lång tid, men nu är vi på god väg ur den tjocka renoveringsdimman. Snart är vi normala människor igen. Snart kan vi sova ut, träffa vänner, och kanske till och med bada i en flod..
Varje dag i laboratoriet har vi lyssnat på den här sången, som är något av det finaste och mest poetiska vi hört på länge. Den har hjälpt oss på bättre humör när det känts hopplöst och när att-göra-listorna bara blivit längre och längre ju fler punkter vi strukit. Iallafall, det är en fin sång, lyssna på den. Idag är en bra dag. Idag kan vi se slutet.

väderlekar

Igår drog det ihop till storm, himlen mörknade och molnen hängde oväderstunga. Åskan dundrade långt borta. Sen kom ösregnet och vindbyarna, som lekte sönder de tunga tomatplantorna i trädgården och rev upp solrosorna med rötter och allt. En gren på persikoträdet knäcktes också. Efteråt var ljuset smutsigt gult, himlen liksom mättad och ogenomtränglig. Världen konstigt tyst. Men regnbågen lyste klar och ljus, lyfte molnen.
I morse vaknade vi upp till något slags tidig höst, femton grader och fuktig blåst. Långbyxor och ylletröja åkte på och så gick vi ut och lappade och lagade det som hade gått sönder.

biodlare igen

De senaste dagarna har vi äntligen ägnat åt bin. Det har varit så mycket annat på sistonde att vi inte hunnit med det som är vårt riktiga arbete. Alltså inte en massa renoverande och vanlig odling, utan biodling. Härligt att vara tillbaka där under solen, svettandes under på tok för mycket kläder, och alldeles nära tusentals små, men kraftfulla varelser. Bisamhällena är stora maskinerier av fantastisk organisation, samarbete och starka viljor. Rörande och fint att stå inför och mitt i.
Vårt arbete har bestått i att leta rätt på alla våra drottningar, försiktigt ta dem i vingarna och bura in dem i små askar där de kommer att bo de närmaste tjugo dagarna. Drottningen lever i sin lilla låda inuti bikupan, arbetsbina kan gå in och ut, mata, tvätta och pyssla om henne, men drottningen själv kan inte komma ut och har inte möjlighet att lägga nya ägg. På så sätt blockerar vi yngelcykeln och efter tre veckor finns inga tillslutna celler kvar i kupan. Det är nämligen i de slutna cellerna, där larver förvandlas till bin, som det eländiga kvalstret varroa tycker om att föröka sig. Varroa är vår största och viktigaste fiende att bekämpa, farligare än kyla, svält och jordbrukens alla bekämpningsmedel. När yngelrummet är tomt på yngel och alla bin är ute i ljuset, betyder det att också alla varroor är ute i ljuset. Det finns ingenstans att gömma sig. Och det är då vi sätter in dödsstöten. Oxalsyra. Men det berättar jag mer om när det är dags. Tills dess får vi bara hålla tummarna att våra drottningar trivs och har det bra där inne i sina nya, ganska rejält förminskade världar.

Bigården i Paravello växer stadigt.

I april förra året när bigården var alldeles ny såg den ut såhär 

och senare i juni hade den vuxit till det här. 

Sedan dess har den byggts ut ytterligare och består nu av 

15 fullvuxna samhällen och har plats för ytterligare fem.

flygfän

I år har vi nya besökare på lavendeln. Söta ludna flygfän. 
 De stora svävflugorna har långa ben och långa snablar.

laboratoriet

Anledningen till att här har varit så tyst är att vi fullkomligt förlorat oss i allt som finns att göra med förvuxna grönsaksland, exploderande bisamhällen i tre olika dalar och stora byggprojekt här hemma. För andra året i rad renoverar vi och gör i ordning ett nytt honungslaboratorium. Denna gången är det på riktigt. Förra året fick vi tillfälligt tillstånd att slunga honungen nere i källaren, men eftersom det är för lågt i tak uppfylls inte alla de krav som ställs på utrymmen där man framställer livsmedel. Däremot ligger i slutet på vår trädgård ett alldeles utomordentligt garage. Där är det högt i tak, stort och fint. Och det är där det nu händer. Senaste månaderna har det tömts, burits, kastats och getts bort saker. Det har rivits, murats, putsats och kaklats. Det har dragits el och vatten, det har brutits upp vattenavrinningsrännor och gjutits hit och dit. Eller ja, det är mest Marco och hans bror som lekt byggarbetare, medan jag hållit ställningarna här i huset, lagat luncher och kommit med kaffe och glada tillrop i rättan tid. Nu är det svåraste avklarat och äntligen kan vi ställa oss på de höga stegarna och måla vitt från golv till tak. Härligt. Snart, mycket snart är det klart. Då ställer vi till med inflyttningsfest.

hej garaget

måla måla

 dansa dansa

och en kaffepaus

slutet är nära

hej

Efter den långa tystnaden tror jag att vi är tillbaka. Vi får se hur det går..

den magiska kuben

När det bara regnade och regnade gjorde jag en födelsedagspresent till Enea. Den magiska kuben går att veckla upp i oändlighet, man viker och öppnar och vänder. Eller den rör sig nästan av sig själv, på något mystiskt vis. Fortfarande kan jag inte förklara hur det går till. Jag vet bara att man inte förstår någonting alls under tiden man gör den. Snarare är man lätt illamående och yr i huvudet av alla bitar som ska sys ihop. Men sen, när allt sitter där det ska, börjar det roliga. Och det slutar inte.
Som vanligt på småbarnskalas imponerades inte födelsedagsbarnet märkbart av själva presenten. Inslagspappret var roligare. Men de äldre gästerna förstod och förundrades. Vände och vred.

en bror och en bil

Min bror målar bilar och har alltid nya galna projekt på gång. Och alltid snyggaste bilen på gatan. Den här färgklicken är hans senaste verk och senaste tillskottet i samlingen. Kanske det finaste jag sett. När jag blir vuxen på riktigt och kanske köper en bil vill jag ha den.

efter regnet

Det har äntligen slutat regna. Nu kan vi börja jobba.

en sista kyrka och ett sista torg

En av Florens finaste kyrkor är relativt okänd. La chiesa di San Giovanni Battista kallas också Chiesa dell'Autostrada just för sin omöjliga placering. Den ligger mitt i ett virrvarr av motorvägar och man kan nog bara ta sig dit i bil, inte helt lätt det heller om sanningen ska fram.
Iallafall. Efter en vecka av pyntade kyrkor och pittoreska städer var det befriande att se något modernt och avskalat. Betong kan ju vara så vackert. Lätt och tungt på samma gång. De skulpturala pelarna ser nästan snidade ut och sträcker sig som stora träd mot himlen och ljuset. Att vi nuförtiden i stort sett bara använder betong till platta bjälklag och stelbenta pelare framstår som ett mysterium.

Resans sista stopp var ytterligare ett av mina favorittorg. Hur många kan man egentligen ha? I vilket fall som helst är det runda torget i Lucca ett av dem. En gång låg här en amfiteater, och egentligen ligger den fortfarande där, under husen. Idag är det är ett glatt och levande torg, fullt av vanligt folk, och med bedårande smala och gula hus. Det är som en kram, torget. Vänligt, varmt och välkomnande. Vi drack kaffe, funderade över vilket hus vi kunde tänka oss att flytta in i och räknade alla valven. Urban tyckte att det här var det finaste han sett på hela veckan, så det var en bra avslutning på resan. Med flaggan i topp. Jag var ändå synbart missnöjd med det faktum att den redan var slut.

siena

I Siena är torget precis så fint som alla säger. Jag förundras varje gång jag kommer dit, över ljuset, proportionerna och människorna som befolkar det, dygnet runt. Det verkar omöjligt att tröttna på det och inga bilder gör det egentligen rättvisa. Istället råder jag alla som ännu inte varit där att åka dit.
Det är det värt.
Inne i det stora palatset, Palazzo Pubblico, finns ett rum med de kanske finaste freskerna jag någonsin sett. Denna gången fick Ingela och Urban beundra dem på egen hand medan jag och Marco åkte till de helande baden Petriolo. Efter ett par timmar i det heta vattnet, mjuka i kroppen, och lena och svavelosande om huden, åkte vi tillbaka till stan. Där och då bjöd Siena på resans enda störtskur. Vi mötte upp de lite blöta men glada föräldrarna, och fick oväntat en present. Ett pussel.
Jag älskar att lägga pussel och när jag var liten fick jag nog ett pussel varje jul, större och svårare för varje år som gick. Sienapusslet visade sig vara alldeles fantastiskt bra och lagom på alla sätt. Inte för stort, och inte för svårt. Och väldigt vackert. Helt perfekt för en hängig eftermiddag med värsta aprilvädret utanför dörren.

en söndag

Nu var det ett par veckor sedan, men eftersom det bara regnar här (och snöar!) fortsätter jag att visa bilder från Toscanaresan. Det var tur att vi inte väntade till april i tron att vädret skulle vara varmt och soligt. Då skulle vi varit just så otursamma med vädret som vi brukar vara i min familj. Att vi under hela resan förföljdes av solsken måste ha varit Marcos förtjänst.

Från Siena tog vi bilen söderut till San Galgano.

Den stora katedralen är vacker och har himmel istället för tak.

Strax intill ligger en annan kyrka med ett annat mycket bra tak.

En hel drös Fiat 500 kom för att titta. Kanske världens sötaste bil.

Efter lunch och vildsvinsgryta på min och Marcos favorittrattoria åkte vi vidare.

I Pienza finns ett fint torg med falskt perspektiv och en fin kyrka.

Landskapet blev mer och mer dramatiskt ju lägre solen sjönk.

Och kaffet var gott där på en välplacerad mur, högt över världen.