De senaste dagarna har vi äntligen ägnat åt bin. Det har varit så mycket annat på sistonde att vi inte hunnit med det som är vårt riktiga arbete. Alltså inte en massa renoverande och vanlig odling, utan biodling. Härligt att vara tillbaka där under solen, svettandes under på tok för mycket kläder, och alldeles nära tusentals små, men kraftfulla varelser. Bisamhällena är stora maskinerier av fantastisk organisation, samarbete och starka viljor. Rörande och fint att stå inför och mitt i.
Vårt arbete har bestått i att leta rätt på alla våra drottningar, försiktigt ta dem i vingarna och bura in dem i små askar där de kommer att bo de närmaste tjugo dagarna. Drottningen lever i sin lilla låda inuti bikupan, arbetsbina kan gå in och ut, mata, tvätta och pyssla om henne, men drottningen själv kan inte komma ut och har inte möjlighet att lägga nya ägg. På så sätt blockerar vi yngelcykeln och efter tre veckor finns inga tillslutna celler kvar i kupan. Det är nämligen i de slutna cellerna, där larver förvandlas till bin, som det eländiga kvalstret varroa tycker om att föröka sig. Varroa är vår största och viktigaste fiende att bekämpa, farligare än kyla, svält och jordbrukens alla bekämpningsmedel. När yngelrummet är tomt på yngel och alla bin är ute i ljuset, betyder det att också alla varroor är ute i ljuset. Det finns ingenstans att gömma sig. Och det är då vi sätter in dödsstöten. Oxalsyra. Men det berättar jag mer om när det är dags. Tills dess får vi bara hålla tummarna att våra drottningar trivs och har det bra där inne i sina nya, ganska rejält förminskade världar.
Bigården i Paravello växer stadigt.
I april förra året när bigården var alldeles ny såg den ut såhär
och senare i juni hade den vuxit till det här.
Sedan dess har den byggts ut ytterligare och består nu av
15 fullvuxna samhällen och har plats för ytterligare fem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar