dagiset

Längst ner i trädgården har vi ett dagis. En rad små vita frigolitlådor, med små bisamhällen i. Några av dem väntar på att den nya drottningen ska befruktas och börja lägga ägg, andra är svärmar vi fångat in och som bygger nytt bo i den lilla lådan, och resten växer bara till sig i väntan på att få flytta till någon av våra bigårdar där de får bo i en riktig bikupa av trä. De här små samhällena, eller barnen som vi kallar dem, samlar ingen honung till oss iår, men blir fina samhällen till nästa säsong.

smultron

I en skuggig norrslänt hittade vi det som nog är årets sista smultron.

Buon appetito.

mot ett ton

Sedan några dagar är det fullt upp i laboratoriet. En efter en slungar vi alla skattlådorna och centimeter för centimeter fyller honungen upp lagringskärlen. I år siktar vi mot ett ton acaciahonung, alltså att fylla det stora kärlet längst till vänster. Lyckas vi med det blir det rekord för oss. 
Vi får se hur det går.

Skattlådorna står på hög i väntan på slungning.

En välfylld skattlåda kan innehålla uppåt 20 kilo honung.

När honungen är slungad, filtrerar vi den och lagrar den på kärl i ungefär tre veckor. På italienska kallas kärlen maturatori som kommer från maturare, som betyder att mogna. Honungen mognar egentligen inte, som till exempel ett vin gör, utan mer rätt är att säga att den dekanterar. Luftbubblorna stiger till ytan och små partiklar, som pollenkorn, sjunker till botten. Det tar lite tid, men honungen blir till slut helt transparent och är redo att tappas upp på burkar.
Acaciahonungen som vi slungar nu är en flytande och nästan färglös honung. Här nedanför är den just nyslungad, ofiltrerad och med små, små luftbubblor i. Men man ser redan färgen. Och den kan nog inte bli mycket finare.

inuti

Lite av det fina som finns att se inuti en bikupa.

Nybyggd vaxkaka med ynglen samlade i mitten  
och honungen längst upp, vit som snö.

Dagsfärska ägg (lite suddiga) på botten av cellerna.

Täckta yngelceller till vänster och larver till höger

Nybyggd vaxkaka med gul pollen och blänkande honung.

En drönare till höger. Större, rundare och med stora ögon.

Söta bollar av pollen, på benen hos ett bi som dykt ner i 

en cell. Och nya bin påväg att kläckas ur sina celler.

Påväg upp. (biet till vänster)

 De nykläckta bina är ljusa och ludna. Och lite vilsna. (mitten)

De magiska drottningcellerna (till vänster) hänger som 

stora kokonger, förstärkta med en nätformad armering.

honungsrosen

För två år sedan kom Ingela hit med en liten ynklig rosplanta. Finaste honungsrosen hemma ifrån Ängelholm. Den som vuxit högt upp i grannens tall och gör att trädet inte liknar något annat. Rosen rotade sig långsamt här i vår leriga jord, men vi fick inga blommor förra året och det var inte mycket krut i skotten. Men iår blommar den äntligen och två övertygande skott skjuter i höjden med ungefär en decimeter per dag. Målet att rosen ska nå upp till balkongen känns plötsligt inom räckhåll. Jag kommer antagligen aldrig att ha en trädgård med så vackra rosor som hos Ingela och Urban. Men denna lilla skönhet får mig att känna mig som hemma. Och det är jag ju också.

återkomsten

Fråga mig inte vad som hände. Det blev tyst. Länge. Våren var den kallaste och regnigaste någon någonsin sett. Trädgården låg blöt och obrukbar, fruktträdens knoppar frös eller blev tagna av hagelstormar och i huset eldade vi i spisen tills för bara ett par veckor sedan. Vi lärde oss att vänta och sen vänta ännu mer, men undrade liksom ändå hur det skulle gå med allt. Framförallt med bina. Och honungen.
Men sen, nu de senaste veckorna har det ljusnat. Regnet har regnat alltmer sällan och temperaturen har långsamt stigit, samtidigt som acaciaträden slagit ut. Skattlådorna har en efter en försvunnit ur förrådet tills vi en dag gjort slut på alla vi hade och var tvungna att köpa fler. På något mystiskt och fantastiskt sätt har bina, trots allt, lyckats flyga sina miljoner mil till alla miljoner blommor och fyllt nära 80 skattlådor med acaciahonung!
Vi tackar, imponeras och förundras. Och kanske är det så att också bina är glada att sommaren kom och de äntligen fick något att göra.

vårens första dag

Häromdagen vad det dags. Biårets första och viktigaste dag. Dagen då vi åker och ser till bina för första gången efter vintern. Dagen då hela året avgörs. Allt står på spel. Det är liv eller död. Blod, svett och ibland tårar .
Iår byttes oron snabbt mot stora leenden. Det var glada nyheter. Alla våra bisamhällen var vid liv. Alla. Det har aldrig hänt. 43 vibrerande kupor.
Bin surrade och flög överallt, ut och in. Med pollen på benen. Pollen betyder att det finns yngel i kupan. Drottningen mår fint och har börjat att lägga ägg. Det kommer att bli ett fint år. Nu känns det som att vad som helst kan hända. Glad vår!

himlar

Med blicken mot himlen överlevde vi vintern. Idag tror jag att våren börjar.