Iallafall. Efter en vecka av pyntade kyrkor och pittoreska städer var det befriande att se något modernt och avskalat. Betong kan ju vara så vackert. Lätt och tungt på samma gång. De skulpturala pelarna ser nästan snidade ut och sträcker sig som stora träd mot himlen och ljuset. Att vi nuförtiden i stort sett bara använder betong till platta bjälklag och stelbenta pelare framstår som ett mysterium.
Resans sista stopp var ytterligare ett av mina favorittorg. Hur många kan man egentligen ha? I vilket fall som helst är det runda torget i Lucca ett av dem. En gång låg här en amfiteater, och egentligen ligger den fortfarande där, under husen. Idag är det är ett glatt och levande torg, fullt av vanligt folk, och med bedårande smala och gula hus. Det är som en kram, torget. Vänligt, varmt och välkomnande. Vi drack kaffe, funderade över vilket hus vi kunde tänka oss att flytta in i och räknade alla valven. Urban tyckte att det här var det finaste han sett på hela veckan, så det var en bra avslutning på resan. Med flaggan i topp. Jag var ändå synbart missnöjd med det faktum att den redan var slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar