linus

Nu var det ett tag sedan, men stora händelser som att Linus kommer och hälsar på, med cykel från Schweiz, det kan man ju inte låta vara oskrivet. Han kom sent en regnig kväll, genomblöt och leende som bara en Linus kan vara efter åtta timmars cykling. Genom att gräva i trädgården förtjänade han sitt uppehälle, mat fick han också. Och en kopp kaffe hemma hos Ines. 

Såhär såg helgen ut.

Linus passade bra in landskapet tyckte jag. 

Matchade både kullarna och grannens vattentunnor. 

Marco också förresten.

Teresa hittade en ny favoritplats i den nya skohyllan.

Vi såg finaste och största fågeln 

och diskuterade länge om vad det kunde vara, 

En ormvråk, en glada, eller kanske en örn? 

Om någon vet (Leif om du läser detta), berätta! 

Pumporna tittade glatt ur krukorna 

och jag insåg att det var dags att tvätta fönsterna.

Sparrisplantorna kom äntligen i jorden. 

Frågan är hur lönsam affären är då vi först köpte plantorna, 

sen ägnade ett par timmar åt att gräva, bädda, gödsla och plantera, 

eller sex om man räknar att vi var tre som jobbade, 

och sen insåg att vi först om två år får plocka hur mycket sparris vi vill. 

Nästa år får vi bara en sparris per planta.

Räkna på det, den som vill..

Vi blev tagna på bar gärning då vi kom hem 

från nödutryckningen till grannens svärmglada bin. 

Tycker att jag är ganska moderiktig ändå.

Sen grävde vi lite i släpande motljus och det är ju det bästa ljuset. 

Ser ni att trädgården snart är färdiggrävd?

Tack Linus för det.

Ja, och sen satte han sig upp på cykeln igen och försvann.