hej göteborg

Nu är jag i Göteborg för två månaders arbete på Chalmers. Jag lämnade alla tomaterna, honungen och Marco hemma på kullarna och möttes här av sol, en Lena på cykel och alldeles lagom värme. Senaste tiden har det ju varit så overkligt hett i Italien så det var nästan skönt att få resa norrut.
Plötsligt var det asfalt under fötterna istället för gräs. Och ett landskap av byggnader istället för berg. Konstigt. Men solen, kaffet på en trottoarkant, purpurbönorna och löksoppan hemma hos Lena och John gjorde att jag kände mig ganska mycket som hemma. Att jag får bo i världens finaste lägenhet hjälper ju till också.

Morgonutsikt från Joannas gamla lägenhet där jag har turen att få bo.

randigt och prickigt

För ett tag sedan fick vi ett par fina kaffekoppar av Marcos mor Adriana. Hon hade kommit att tänka på oss sa hon, och tänkt att kopparna nog kunde passa. Jag tror inte att det finns koppar av något slag som passar bättre än just de här. Iallafall inte dagar då Marco och jag ser ut som vi såg ut idag.

den gula löken

Årets lök levde upp till förväntningarna.
Den växte och växte, och slog till slut alla rekord.

bocacheby

Den 10e augusti firas notte di San Lorenzo, det är natten då stjärnorna faller som allra mest. Himlen var klar och långt borta såg man siluetten av alperna. Högst uppe på ett berg, framför en kyrka och nära en ruin av en gammal borg, spelade jag och två vänner konsert. Gruppen Bocacheby består av mig på fiol och sång, Campo på gitarr och sång, och Simone på olika typer av slagverk, oud och saz. Några svenska visor blandades med arabisk musik, en fransk mazurka, en nyskriven tango och en hel del improvisation.
I mörkret såg jag inte vilka som kom och lyssnade, men fick känslan av att det var många människor där. En och annan stjärna föll också.

havet

Häromdagen fick jag se havet. Och bada i havet. Det var mycket fint. Salt. Klart. Helt omöjligt att inte titta under ytan. Brand i ögonen. Båtar. Branta berg. Stenarna på stranden svarta och varma. Mjuka mot huden. Staden vit. Och resten av världen bara blå.

landskap

Idag klippte jag svart papper i böljande remsor. 

Skulle kunna vara början på en ny honungsetikett.

färgglad repris

Eftersom vi blivit på skördehumör, och det mesta ändå växer bättre om man skär och klipper lite, tog vi all regnbågsmangolden också.

 

Snygg mat.

Skaften tillagas för sig.

Leve motljuset.   

återbesök

Ibland har vi tänkt på Linus, tyst tackat honom för allt grävande han bidrog med förra gången han var här, och tyckt att det nog vore dags att han kom tillbaka och inspekterade. Kanske kunde han få skörda lite av allt det som växer. Tydligen tänkte han likadant för igår kom han förbi. På cykel, från Schweiz. Precis som förra gången. Men nu fick han inte lov att arbeta, om nu inte potatisplockning räknas som arbete. Bara ligga i hängmattan, äta plommon och nyskördade grönsaker.
På kvällen tog vi upp mandelpotatisen. En liten rad blev en skottkärrebotten full. Fina och helt riktiga i formen. Nu återstår bara att se hur de går hem hos italienarna, som aldrig sett något liknande i potatisväg.

 

Vi plockade upp shalottenlöken också. 

Den växer i knippen om fyra visade det sig. Vem visste det?

Finast i trädgården just nu är annars sparrisärten. 

Den var tydligen på modet i Sverige för sisådär ett par hundra år sedan. 

Plantan växer så vackert i stjärnform, bladen är vackra, 

blommorna ännu vackrare i djupaste rött, 

och de vingprydda skidorna lustigt goda att äta. 

Smakar både lite sparris och kronärtskocka. 

I skottkärran hamnade också den något ledsna men goda vitlöken, vaxbönor i alla färger, en polkabeta modell större, sparrisärtorna, några gurkor, och den fina salladen som Ingela hjälpte oss att plantera om i våras. Det arbetet betalar sig nu. Synd att du inte är här.

idag: mangold

Vi skördade lite mangold idag. 

Det blir gott att ha i frysen till vintern.

val trebbia

Val Trebbia är en dal söder om våran. Högre berg, vidare vidder och floden Trebbia i botten, som gett dalen dess namn. Inte dumt. Det tyckte inte Hemmingway heller som kom hit för att fiska. Dalen beskrev han som den vackraste i hela världen. Kanske sa han det om många dalar, men iallafall är detta en av dem.
Den lilla, men fina staden Bobbio har slingrande gator, tokigt många kyrkor och den bästa bro jag vandrat, böljande som en landsväg. Hit tar vi alla vi känner, till exempel Ingela och Urban som hälsade på oss i slutet på april.

Ibland åker vi hit och badar. Ju längre uppströms man åker desto brantare och vildare blir det, men också första bästa ställe duger fint att bada på. Såhär såg det ut för en vecka sedan då vi fick vila oss en eftermiddag ifrån biodlande och allt annat odlande.