maskroshonung

Marco låter hälsa att maskroshonungen är klar.

mangold och nypotatis

Som tur är upphör regnet ibland. Då är det fint att gå ner till trädgården och se hur allt fått ny kraft och vuxit några centimeter av bara farten. Igår kväll skördade vi den första mangolden i regnbågens alla färger. Ett litet, litet smakprov av nypotatisen fick vi ta upp också. Ingen blev besviken.

 hej mangold

 hejdå trädgården

glada kor

 

Det har regnat i flera dagar. Då får man glädja sig åt att trädgården iallafall blir ordentligt vattnad. Gräset växer bra i kohagarna också. De italienska korna är bra på att gömma sig, så bra att vi länge trodde att det inte fanns några betande kor här. Men sen en dag hittade vi dem, röda och lurviga. Fina mot det gröna landskapet.
Lena och John kom förresten förbi i helgen, sista stoppet på deras norra-Italien-runt-tur. Eftersom det mest regnade fick vi tid och ro till att göra hemmagjorda tagliatelle. Grönsakslandets sista spenatblad blev fint tillbehör. Gott. Och trevligt. Vi ses snart igen!
Något annat man kan göra medan man väntar på att det ska sluta regna är att packa sina väskor. Imorgon börjar resan norrut!

rävlingar

I tisdags vinkade vi av och började sakna Lotten och hennes rara familj från Hannover. I tio dagar fyllde de huset med skratt och gråt, teckningar, sagor, sopkvastar och fina kläder. Mitt i allt arbete med bin och honung lyckades de dessutom få med oss på en utflykt till floden. Det gjorde ni bra.

Under solparaplyet.

"var är katten?" undrade rävlingarna.

 

Oftast låg hon i favoritlådan, gömd bakom skor och annan bråte.

Marco levde rövare nere i det som ska bli honungslaboratorium.

Innan man kan måla måste man riva ner allt som sitter löst. 

Ibland är det lite mer än vad man trodde och hoppades.

Fortsättning följer.

Roligaste leken var annars att sopa grusvägen fri från grus. 

Den leken kan man leka hur länge som helst. Fint blir det också.

Sen var det dags att hämta hem honungen. Christoph hjälpte till.

Han såg ut som att han inte gjort annat än biodlat i hela sitt liv.

Notera höjden på bikuporna, honungsrekord som sagt.

Och jag såg på det hela taget ganska nöjd och glad ut.

panorama

När man jobbat färdigt får man titta på utsikten.

Trebbiano

trebbiano

Bigården i Trebbiano har också skött sig exemplariskt. Lite nedanför vägen, gömda bland träden, bor bina bra. Rekordmycket honung och glada biodlare. Glada, stolta och lite trötta vad det verkar.

 

 hej

 

hej

acacia

Iår har acacian blommat längre och vackrare än vanligt. De började att slå ut nere på slätten, sen rörde blommorna sig uppåt, längs södersluttningarna och sist blommade det nere i dalarna, nära vattendragen och på bergens norrsidor. När man har sina bin utspridda lite här och var blir det så att man samlar honungen under lång tid. Nu är blommorna överblommade, men skattlådorna fulla. Det känns som ett okej byte. Och ungefär såhär fint var det hemma hos Ines i Sabbioni, bara för några dagar sedan.

 Vitt, vitt och vitt.

 

De fina feta klasarna doftar från långt håll, söta och goda att äta också.

 

Tur att man kan ta på sig en halmhatt när dagarna är varma.

Bin som plötsligt finner sig vara långt ifrån sin drottning sätter rumpan i vädret 

och kallar på henne genom att utsöndra ett feromon. 

Ser så sött ut tycker jag.

 

Andra bin samlar obekymrat honung i vaxkakorna. 

Acaciahonungen är så ljus i färgen att den knappt ens syns i motljus.

paravello

Bigården i Paravello har vuxit både på höjden och på längden under våren. Acaciahonungen fylls stadigt på i skattlådorna och nere i boet, under all honungen, kämpar vi fortfarande mot de mest svärmningsfebriga samhällena. Oftast vinner vi i slutet, men det ligger mycket jobb och, i dessa dagar, tunga lyft bakom. De tunga lyften är vi ju egentligen glada åt, de betyder att vi kommer att få lön för all möda. 

I de små vita frigolitlådorna bor småsamhällen vi gjort när vi motarbetat vårens svärmning. När samhällena växer sig starka och mätta får de ofta lust att flyga iväg. Då ser man hur de börjar föda upp nya drottningar i stora drottningceller. Genom att ta bort de cellerna och samtidigt ta ur en eller flera vaxkakor med yngel ger vi bina mer andrum och hoppas att de ska börja tänka på något annat. Ibland gör de det. Men ibland, när ett samhälle har bestämt sig för att flyga iväg, går det inte att stoppa. Då tar vi saken i egna händer och bina får svärma på konstgjord väg. 

Vi delar samhället i två, stjäl drottningen och lämnar bara ett par fina drottningceller kvar i boet. Den gamla drottningen flyttas, tillsammans med några vaxkakor och arbetsbin, till en ny bigård där hon får bygga sitt nya bo. Kvar i bikupan finns större delen av det gamla samhället som väntar på att en ny drottning ser dagens ljus. 

Ett samhälle utan drottning, men fullt av bin, kan faktiskt samla en hel del honung. Bristen på nylagda ägg märks först efter 21 dagar, det är så lång tid det tar för ett ägg att utvecklas till ett färdigt, arbetsdugligt bi. Då kan man se att bisamhället försvagas för en stund, men när den nya drottningen är igång med äggläggningen växer det sig snart starkt igen.

  Paravello har en bra position för att göra acaciahonung. 

Den vitblommande skogen syns på andra sidan byn.

överraskning

I fredags fick jag ett väldigt roligt och överraskande mejl. Vad som stod i det får ni veta när jag själv förstått vad det innebär. Tills jag blivit klokare kan ni titta på den här bilden. Se det som en ledtråd.

potatis

Nu är den pågång, nypotatisen.
Här i italien vet ingen vad nypotatis är, man kan köpa det som heter patate novelle i affären, men de har inget med riktigt nypotatis att göra. På det hela taget verkar de flesta vara emot hela konceptet, att ta upp potatisen innan den är klar är ju slöseri. Man får mindre potatis för pengarna liksom.
Men nu ska det blir ordning, jag ska minsann visa var skåpet ska stå, och jag tänkte att det behövs bra grundmaterial om man ska bli kraftfull i sin övertalning. Därför växer det nu fin svensk nypotatis här i landet. Marco är ju övervunnen på min sida sedan länge, men resten av bekantskapskretsen ska få sig en omgång..

Några andra som är glada att se årets första potatisplantor är våra största fiender i grönsakslandet. Dorifera. Eller Coloradoskalbagge heter den visst. Jag hörde att det går rikslarm då den upptäcks i Sverige eftersom den är förödande där den drar fram. Ett potatisland äts upp på nolltid om man låter skalbaggarna bli många. Här är de lika hungriga och dessutom trogna besökare, ett av de viktigare skadedjuren att motarbeta alltså.
Förra året plockade vi för hand, baggar, ägg och senare larver som är fulast och hungrigast av allt. Iår kostar vi på oss en lite för dyr ekologisk produkt i hopp om att den ska fungera, samtidigt som jag får några timmar per dag över till annat. Nu när de första odjuren börjat synas plockar jag dem ändå för hand, jag kan liksom inte hålla fingrarna i styr när jag ser dem. Och så länge de är skalbaggar går det fortfarande att intala sig att de iallafall är hemskt snygga, och finna någon slags njutning i det.

Dagens skörd påväg mot en säker död. Vatten. Förlåt.