på jobbet

Ovanför mitt skrivbord på Chalmers ser det ut såhär.

Man kan ju inte bara ha hus omkring sig bara för att 

man råkar jobba på arkitektskola. Eller?

en bukett

till Ida som fyller 30 år idag!

listan

Igår strök vi den sista punkten på den sista av alla aldrig sinande listor på saker att göra. Nu har vi borrat vårt sista hål, skruvat vår sista skruv, målat vår sista lastpall, sopat, tvättat, polerat och burit det sista av det sista.
Så imorse kunde vi börja på nästa stora och ännu viktigare arbetsuppgift. Att slunga all honungen. Heja heja.
Snart ska ni äntligen få se hur himla fint det har blivit. Lovar.

bästa utsikten

Om man åker på rätt vägar hem till oss kommer man förbi den bästa utsiktspunkten. En helikopterplatta mitt ute i ingenstans där man undrar om någon någonsin landat eller någonsin kommer att landa. Iallafall ligger den på en ganska fantastisk plats, precis på ett krön där man ser slätten, Milano och alperna åt ena hållet (om det är klart väder) och våra kullar och berg åt det andra. Här är det fint att stanna. Här förstår man var man faktiskt bor och hur fint man har det.

ungefär såhär

före: september 2009, så som det såg ut när vi flyttade in.

 efter: augusti 2012, ungefär så som det ser ut nu.

nyskördat

En bortglömd och förvuxen zucchini, 

vitlök som kanske räcker hela året, 

de första vinterpotatisarna,

och löken. Silver, röd och gul.

ur dimman

Vi är trötta, suddiga i alla våra konturer, men glada. Det tog lång tid, men nu är vi på god väg ur den tjocka renoveringsdimman. Snart är vi normala människor igen. Snart kan vi sova ut, träffa vänner, och kanske till och med bada i en flod..
Varje dag i laboratoriet har vi lyssnat på den här sången, som är något av det finaste och mest poetiska vi hört på länge. Den har hjälpt oss på bättre humör när det känts hopplöst och när att-göra-listorna bara blivit längre och längre ju fler punkter vi strukit. Iallafall, det är en fin sång, lyssna på den. Idag är en bra dag. Idag kan vi se slutet.

väderlekar

Igår drog det ihop till storm, himlen mörknade och molnen hängde oväderstunga. Åskan dundrade långt borta. Sen kom ösregnet och vindbyarna, som lekte sönder de tunga tomatplantorna i trädgården och rev upp solrosorna med rötter och allt. En gren på persikoträdet knäcktes också. Efteråt var ljuset smutsigt gult, himlen liksom mättad och ogenomtränglig. Världen konstigt tyst. Men regnbågen lyste klar och ljus, lyfte molnen.
I morse vaknade vi upp till något slags tidig höst, femton grader och fuktig blåst. Långbyxor och ylletröja åkte på och så gick vi ut och lappade och lagade det som hade gått sönder.

biodlare igen

De senaste dagarna har vi äntligen ägnat åt bin. Det har varit så mycket annat på sistonde att vi inte hunnit med det som är vårt riktiga arbete. Alltså inte en massa renoverande och vanlig odling, utan biodling. Härligt att vara tillbaka där under solen, svettandes under på tok för mycket kläder, och alldeles nära tusentals små, men kraftfulla varelser. Bisamhällena är stora maskinerier av fantastisk organisation, samarbete och starka viljor. Rörande och fint att stå inför och mitt i.
Vårt arbete har bestått i att leta rätt på alla våra drottningar, försiktigt ta dem i vingarna och bura in dem i små askar där de kommer att bo de närmaste tjugo dagarna. Drottningen lever i sin lilla låda inuti bikupan, arbetsbina kan gå in och ut, mata, tvätta och pyssla om henne, men drottningen själv kan inte komma ut och har inte möjlighet att lägga nya ägg. På så sätt blockerar vi yngelcykeln och efter tre veckor finns inga tillslutna celler kvar i kupan. Det är nämligen i de slutna cellerna, där larver förvandlas till bin, som det eländiga kvalstret varroa tycker om att föröka sig. Varroa är vår största och viktigaste fiende att bekämpa, farligare än kyla, svält och jordbrukens alla bekämpningsmedel. När yngelrummet är tomt på yngel och alla bin är ute i ljuset, betyder det att också alla varroor är ute i ljuset. Det finns ingenstans att gömma sig. Och det är då vi sätter in dödsstöten. Oxalsyra. Men det berättar jag mer om när det är dags. Tills dess får vi bara hålla tummarna att våra drottningar trivs och har det bra där inne i sina nya, ganska rejält förminskade världar.

Bigården i Paravello växer stadigt.

I april förra året när bigården var alldeles ny såg den ut såhär 

och senare i juni hade den vuxit till det här. 

Sedan dess har den byggts ut ytterligare och består nu av 

15 fullvuxna samhällen och har plats för ytterligare fem.

flygfän

I år har vi nya besökare på lavendeln. Söta ludna flygfän. 
 De stora svävflugorna har långa ben och långa snablar.