nocino

Natten den 24e juni, på San Giovanni, ska man enligt traditionen plocka valnötterna för att göra nocino. Kvinnan med mest erfarenhet på området ska barfota klättra upp i trädet och plocka nötterna. Eftersom jag var enda kvinnan i närheten föll lotten på mig. Erfaren eller ej. Våra träd är höga och svårklättrade så jag nöjde mig med att stå stadigt med bara fötter på marken. 33 valnötter plockade jag med stor omsorg.

Valnötterna ska vara helt felfria, utan märken eller skador.

En perfekt omogen valnöt är tydlig i formen men helt genomskinlig.

Man skär dem i fyra klyftor.

Och varvar med socker i en burk.

Såhär.

 Sen får burken stå i solen några dagar.

Ganska snart löses sockret och det blir såhär fint.

Valnötterna skrumpnar och sjunker till botten, och då fyller man på med alkohol.

Och sen blir det väldigt svart, väldigt fort, så jag hann inte ta fler bilder innan allt blev osynligt. Nu väntar vi i fyrtio dagar, sen filtrerar vi och häller på flaskor. Så får vi smaka och se om det egentligen går att dricka. Det fina med detta receptet är ju att man tar vara på valnötternas egna vatten istället för att tillsätta vanligt. Men så vet man inte heller riktigt hur starkt det blir. Vi får se hur det går.

oväder

Oväderna är över oss. Minst ett om dagen. Det är åskoväder, hagelskurar och ösregn. Vi tar på oss raggsockar, kurar ihop oss under filtarna och bjuder in vänner på semmelfika. Ganska fint ändå. Och vi gläds åt alla plantor som blir ordentligt vattnade i landet. Det betalar sig.

morgon

Leo sover. Mer än vanligt. Han vaknade halv sju, fick mat och sov sen till nio. Och nu sover han igen. Sedan en timme tillbaka. Det är något i luften. Oväder. Och vi är trötta. Efter alla resor fram och tillbaka till Milano. Men det kommer att vara värt det. Och idag när vi kom ner till köket hade Marco plockat in morgonens skörd av zucchini. Fint.

ätligheter

Omogna valnötter + socker + alkohol = nocino, valnötslikör. Ni ska få se.
 
Små vildplommon från Trebbiano.

Rensade och förvällda bönor, redo att läggas i frysen.

Snygga grönsaker blir gott mos till Leo.

Semla någon? Ja tack.

Och så mer kantareller, hemplockade den här gången.

tiden

Skördetiden är här. Och som vanligt börjar vi med ärtor.

tröjan

Det var en gång en gammal tröja, som bytte storlek, och blev en ny tröja.

Kvällspyssel på köksbordet. Imorgon får vi se om den blir hel igen..

paket

Idag kom det en stor skåpbil hem till oss. Med ett stort paket. Vi har kommit på det nämligen, att vi inte måste resa själva hela tiden. Och köpa allting. Det blir många och långa resor när man bor såhär långt bort i ingenstans. Denna gången var det grejer till bina. Lejonet var mycket entusiastiskt. Undersökte länge och noga. Och barfotafötterna stod stadiga på marken.

grönt

I flera år har vi misslyckats med att odla de små, men omistliga, gröna bladen i grönsakslandet. De har antingen torkat bort eller blivit uppätna av små svarta loppor eller andra odjur. Nu har vi gett upp och odlar från och med nu dessa favoriter i krukor här ute på terassen istället.
Går helt klart bättre.

 ruccola

 

dill

 och basilika

kantareller

Tack vare de finaste och mest generösa grannar

man kan tänka sig, är middagen räddad.

très bien

Det har blivit dags att hämta hem akaciahonungen. Denna våren har Marco fått göra det mesta själv, eftersom jag och Leo haft fullt upp med att titta på träd och prata med fåglarna. Men igår kunde vi följa med ut allihop. Leo stannade på en filt hemma hos vännerna i Paravello, och jag och Marco åkte vidare till bina i Trebbiano, med hög musik i bilradion och nedrullade rutor. Vind i håret.
Trebbiano är vår äldsta och mest igenväxta bigård. Men vad gör det när bina trivs och skattlådorna skjuter i höjden? Igår förberedde vi för att snart kunna ta hem honungen. Då lägger man en bitömmare mellan skattlådorna och boet, en sorts sluss som gör att bina bara kan röra sig nedåt. På så sätt töms skattlådorna och vi kan ta hem dem utan att få bilen och laboratoriet fulla med bin. För att det inte ska bli för trångt i kupan när vi plötsligt tar bort så mycket utrymme, lägger vi också på en ny skattlåda underst, så att bina har någonstans att ta vägen.
Årets akaciaskörd är god. Inte fantastisk, men god. Och med många nya bisamhällen i produktion så borde det ändå bli ett rekordår. När alla lådor är hemma ska vi räkna. Och redan nu kan man konstatera att Trebbiano förtjänar sitt smeknamn, très bien!