Det har blivit dags att hämta hem akaciahonungen. Denna våren har Marco fått göra det mesta själv, eftersom jag och Leo haft fullt upp med att titta på träd och prata med fåglarna. Men igår kunde vi följa med ut allihop. Leo stannade på en filt hemma hos vännerna i Paravello, och jag och Marco åkte vidare till bina i Trebbiano, med hög musik i bilradion och nedrullade rutor. Vind i håret.
Trebbiano är vår äldsta och mest igenväxta bigård. Men vad gör det när bina trivs och skattlådorna skjuter i höjden? Igår förberedde vi för att snart kunna ta hem honungen. Då lägger man en bitömmare mellan skattlådorna och boet, en sorts sluss som gör att bina bara kan röra sig nedåt. På så sätt töms skattlådorna och vi kan ta hem dem utan att få bilen och laboratoriet fulla med bin. För att det inte ska bli för trångt i kupan när vi plötsligt tar bort så mycket utrymme, lägger vi också på en ny skattlåda underst, så att bina har någonstans att ta vägen.
Årets akaciaskörd är god. Inte fantastisk, men god. Och med många nya bisamhällen i produktion så borde det ändå bli ett rekordår. När alla lådor är hemma ska vi räkna. Och redan nu kan man konstatera att Trebbiano förtjänar sitt smeknamn,
très bien!
