väderlekar

Igår drog det ihop till storm, himlen mörknade och molnen hängde oväderstunga. Åskan dundrade långt borta. Sen kom ösregnet och vindbyarna, som lekte sönder de tunga tomatplantorna i trädgården och rev upp solrosorna med rötter och allt. En gren på persikoträdet knäcktes också. Efteråt var ljuset smutsigt gult, himlen liksom mättad och ogenomtränglig. Världen konstigt tyst. Men regnbågen lyste klar och ljus, lyfte molnen.
I morse vaknade vi upp till något slags tidig höst, femton grader och fuktig blåst. Långbyxor och ylletröja åkte på och så gick vi ut och lappade och lagade det som hade gått sönder.

biodlare igen

De senaste dagarna har vi äntligen ägnat åt bin. Det har varit så mycket annat på sistonde att vi inte hunnit med det som är vårt riktiga arbete. Alltså inte en massa renoverande och vanlig odling, utan biodling. Härligt att vara tillbaka där under solen, svettandes under på tok för mycket kläder, och alldeles nära tusentals små, men kraftfulla varelser. Bisamhällena är stora maskinerier av fantastisk organisation, samarbete och starka viljor. Rörande och fint att stå inför och mitt i.
Vårt arbete har bestått i att leta rätt på alla våra drottningar, försiktigt ta dem i vingarna och bura in dem i små askar där de kommer att bo de närmaste tjugo dagarna. Drottningen lever i sin lilla låda inuti bikupan, arbetsbina kan gå in och ut, mata, tvätta och pyssla om henne, men drottningen själv kan inte komma ut och har inte möjlighet att lägga nya ägg. På så sätt blockerar vi yngelcykeln och efter tre veckor finns inga tillslutna celler kvar i kupan. Det är nämligen i de slutna cellerna, där larver förvandlas till bin, som det eländiga kvalstret varroa tycker om att föröka sig. Varroa är vår största och viktigaste fiende att bekämpa, farligare än kyla, svält och jordbrukens alla bekämpningsmedel. När yngelrummet är tomt på yngel och alla bin är ute i ljuset, betyder det att också alla varroor är ute i ljuset. Det finns ingenstans att gömma sig. Och det är då vi sätter in dödsstöten. Oxalsyra. Men det berättar jag mer om när det är dags. Tills dess får vi bara hålla tummarna att våra drottningar trivs och har det bra där inne i sina nya, ganska rejält förminskade världar.

Bigården i Paravello växer stadigt.

I april förra året när bigården var alldeles ny såg den ut såhär 

och senare i juni hade den vuxit till det här. 

Sedan dess har den byggts ut ytterligare och består nu av 

15 fullvuxna samhällen och har plats för ytterligare fem.

flygfän

I år har vi nya besökare på lavendeln. Söta ludna flygfän. 
 De stora svävflugorna har långa ben och långa snablar.

laboratoriet

Anledningen till att här har varit så tyst är att vi fullkomligt förlorat oss i allt som finns att göra med förvuxna grönsaksland, exploderande bisamhällen i tre olika dalar och stora byggprojekt här hemma. För andra året i rad renoverar vi och gör i ordning ett nytt honungslaboratorium. Denna gången är det på riktigt. Förra året fick vi tillfälligt tillstånd att slunga honungen nere i källaren, men eftersom det är för lågt i tak uppfylls inte alla de krav som ställs på utrymmen där man framställer livsmedel. Däremot ligger i slutet på vår trädgård ett alldeles utomordentligt garage. Där är det högt i tak, stort och fint. Och det är där det nu händer. Senaste månaderna har det tömts, burits, kastats och getts bort saker. Det har rivits, murats, putsats och kaklats. Det har dragits el och vatten, det har brutits upp vattenavrinningsrännor och gjutits hit och dit. Eller ja, det är mest Marco och hans bror som lekt byggarbetare, medan jag hållit ställningarna här i huset, lagat luncher och kommit med kaffe och glada tillrop i rättan tid. Nu är det svåraste avklarat och äntligen kan vi ställa oss på de höga stegarna och måla vitt från golv till tak. Härligt. Snart, mycket snart är det klart. Då ställer vi till med inflyttningsfest.

hej garaget

måla måla

 dansa dansa

och en kaffepaus

slutet är nära

hej

Efter den långa tystnaden tror jag att vi är tillbaka. Vi får se hur det går..