panorama

När man jobbat färdigt får man titta på utsikten.

Trebbiano

trebbiano

Bigården i Trebbiano har också skött sig exemplariskt. Lite nedanför vägen, gömda bland träden, bor bina bra. Rekordmycket honung och glada biodlare. Glada, stolta och lite trötta vad det verkar.

 

 hej

 

hej

acacia

Iår har acacian blommat längre och vackrare än vanligt. De började att slå ut nere på slätten, sen rörde blommorna sig uppåt, längs södersluttningarna och sist blommade det nere i dalarna, nära vattendragen och på bergens norrsidor. När man har sina bin utspridda lite här och var blir det så att man samlar honungen under lång tid. Nu är blommorna överblommade, men skattlådorna fulla. Det känns som ett okej byte. Och ungefär såhär fint var det hemma hos Ines i Sabbioni, bara för några dagar sedan.

 Vitt, vitt och vitt.

 

De fina feta klasarna doftar från långt håll, söta och goda att äta också.

 

Tur att man kan ta på sig en halmhatt när dagarna är varma.

Bin som plötsligt finner sig vara långt ifrån sin drottning sätter rumpan i vädret 

och kallar på henne genom att utsöndra ett feromon. 

Ser så sött ut tycker jag.

 

Andra bin samlar obekymrat honung i vaxkakorna. 

Acaciahonungen är så ljus i färgen att den knappt ens syns i motljus.

paravello

Bigården i Paravello har vuxit både på höjden och på längden under våren. Acaciahonungen fylls stadigt på i skattlådorna och nere i boet, under all honungen, kämpar vi fortfarande mot de mest svärmningsfebriga samhällena. Oftast vinner vi i slutet, men det ligger mycket jobb och, i dessa dagar, tunga lyft bakom. De tunga lyften är vi ju egentligen glada åt, de betyder att vi kommer att få lön för all möda. 

I de små vita frigolitlådorna bor småsamhällen vi gjort när vi motarbetat vårens svärmning. När samhällena växer sig starka och mätta får de ofta lust att flyga iväg. Då ser man hur de börjar föda upp nya drottningar i stora drottningceller. Genom att ta bort de cellerna och samtidigt ta ur en eller flera vaxkakor med yngel ger vi bina mer andrum och hoppas att de ska börja tänka på något annat. Ibland gör de det. Men ibland, när ett samhälle har bestämt sig för att flyga iväg, går det inte att stoppa. Då tar vi saken i egna händer och bina får svärma på konstgjord väg. 

Vi delar samhället i två, stjäl drottningen och lämnar bara ett par fina drottningceller kvar i boet. Den gamla drottningen flyttas, tillsammans med några vaxkakor och arbetsbin, till en ny bigård där hon får bygga sitt nya bo. Kvar i bikupan finns större delen av det gamla samhället som väntar på att en ny drottning ser dagens ljus. 

Ett samhälle utan drottning, men fullt av bin, kan faktiskt samla en hel del honung. Bristen på nylagda ägg märks först efter 21 dagar, det är så lång tid det tar för ett ägg att utvecklas till ett färdigt, arbetsdugligt bi. Då kan man se att bisamhället försvagas för en stund, men när den nya drottningen är igång med äggläggningen växer det sig snart starkt igen.

  Paravello har en bra position för att göra acaciahonung. 

Den vitblommande skogen syns på andra sidan byn.

överraskning

I fredags fick jag ett väldigt roligt och överraskande mejl. Vad som stod i det får ni veta när jag själv förstått vad det innebär. Tills jag blivit klokare kan ni titta på den här bilden. Se det som en ledtråd.

potatis

Nu är den pågång, nypotatisen.
Här i italien vet ingen vad nypotatis är, man kan köpa det som heter patate novelle i affären, men de har inget med riktigt nypotatis att göra. På det hela taget verkar de flesta vara emot hela konceptet, att ta upp potatisen innan den är klar är ju slöseri. Man får mindre potatis för pengarna liksom.
Men nu ska det blir ordning, jag ska minsann visa var skåpet ska stå, och jag tänkte att det behövs bra grundmaterial om man ska bli kraftfull i sin övertalning. Därför växer det nu fin svensk nypotatis här i landet. Marco är ju övervunnen på min sida sedan länge, men resten av bekantskapskretsen ska få sig en omgång..

Några andra som är glada att se årets första potatisplantor är våra största fiender i grönsakslandet. Dorifera. Eller Coloradoskalbagge heter den visst. Jag hörde att det går rikslarm då den upptäcks i Sverige eftersom den är förödande där den drar fram. Ett potatisland äts upp på nolltid om man låter skalbaggarna bli många. Här är de lika hungriga och dessutom trogna besökare, ett av de viktigare skadedjuren att motarbeta alltså.
Förra året plockade vi för hand, baggar, ägg och senare larver som är fulast och hungrigast av allt. Iår kostar vi på oss en lite för dyr ekologisk produkt i hopp om att den ska fungera, samtidigt som jag får några timmar per dag över till annat. Nu när de första odjuren börjat synas plockar jag dem ändå för hand, jag kan liksom inte hålla fingrarna i styr när jag ser dem. Och så länge de är skalbaggar går det fortfarande att intala sig att de iallafall är hemskt snygga, och finna någon slags njutning i det.

Dagens skörd påväg mot en säker död. Vatten. Förlåt.

uppdatering . 2

Den där fågeln vi såg, det var visst en örn ändå. Och inte bara det, en kungsörn. Aquila Reale. Jag hoppades ju och trodde att det var en örn, det kändes liksom i magen när vi såg den att det inte var vilken fågel som helst. Som ett sug, som när man drar efter andan i en bergochdalbana. Så kändes det. Ja och sen blev det bekräftat, först av Martin, sen av Leif, och med två så tillförlitliga uttalanden tycker jag att vi bestämmer det.
Det är ju storslaget, tänk att kunna säga: kom hit, här finns det kungsörn som seglar över bergen! Och jag minns att jag såg en annan stor fågel för några veckor sedan. Den cirklade högt högt upp, låg alldeles stilla i luften och vilade på det bredaste vingpar jag sett. Nu tror jag att det måste ha varit en örn det också..

uppdatering . 1

uppvuxna pumpor och tvättade fönster

linus

Nu var det ett tag sedan, men stora händelser som att Linus kommer och hälsar på, med cykel från Schweiz, det kan man ju inte låta vara oskrivet. Han kom sent en regnig kväll, genomblöt och leende som bara en Linus kan vara efter åtta timmars cykling. Genom att gräva i trädgården förtjänade han sitt uppehälle, mat fick han också. Och en kopp kaffe hemma hos Ines. 

Såhär såg helgen ut.

Linus passade bra in landskapet tyckte jag. 

Matchade både kullarna och grannens vattentunnor. 

Marco också förresten.

Teresa hittade en ny favoritplats i den nya skohyllan.

Vi såg finaste och största fågeln 

och diskuterade länge om vad det kunde vara, 

En ormvråk, en glada, eller kanske en örn? 

Om någon vet (Leif om du läser detta), berätta! 

Pumporna tittade glatt ur krukorna 

och jag insåg att det var dags att tvätta fönsterna.

Sparrisplantorna kom äntligen i jorden. 

Frågan är hur lönsam affären är då vi först köpte plantorna, 

sen ägnade ett par timmar åt att gräva, bädda, gödsla och plantera, 

eller sex om man räknar att vi var tre som jobbade, 

och sen insåg att vi först om två år får plocka hur mycket sparris vi vill. 

Nästa år får vi bara en sparris per planta.

Räkna på det, den som vill..

Vi blev tagna på bar gärning då vi kom hem 

från nödutryckningen till grannens svärmglada bin. 

Tycker att jag är ganska moderiktig ändå.

Sen grävde vi lite i släpande motljus och det är ju det bästa ljuset. 

Ser ni att trädgården snart är färdiggrävd?

Tack Linus för det.

Ja, och sen satte han sig upp på cykeln igen och försvann. 

svärmning

Häromdagen svärmade det. Alldeles här utanför huset var det plötsligt fullt med bin. Om det finns gott om mat och det är trångt i kupan händer det att bina bestämmer sig för att svärma. När de känner sig rika och tycker de har råd att dela sig i två börjar de avla fram en ny drottning. Genom att ge extra bra mat till en normal larv, och ge den mer plats att växa, bildas på något magiskt sätt en drottning istället för ett vanligt bi. Det är ingen skillnad på äggen från början. 

Medan den nya drottningen växer inne i cellen slutar den gamla drottningen att producera ägg och hon krymper mycket i storlek inför flygningen. Strax innan den nya drottningen kläcks flyger så den gamla drottningen ut tillsammans med halva kungariket. Då är luften helt full av bin som flyger runt runt i cirklar. De låter som ett helt tröskverk och hörs från långt håll. 

Svärmen sätter sig till slut oftast uppe i ett träd och stannar där under en dag eller två medan den spanar efter en ny bra plats att bilda bo. Särskilda spaningsbin flyger åt olika håll och letar alternativ som sedan presenteras, diskuteras och utvärderas inne i svärmen. När de bestämt sig flyger de i samlad trupp, i hög hastighet till det nya hemmet. 

En svärm är fantastisk att se och härlig att stå mitt i om man har bijackan på. Och denna gången var det lätt att njuta av skådespelet eftersom svärmen inte var vår utan hade flugit ut från grannens bikupor. När våra egna bin svärmar är det inte lika kul eftersom vi gör allt för att det inte ska ske. Ett samhälle som svärmat blir på ett ögonblick hälften så stort och kan inte samla acaciahonung det året. Och det är ju inte bra.